Ibland har man otur
Det är så fruktansvärt jävla surt. Förra helgen var jag tillsammans med tre vänner ute och åkte båt (som tillhör en av de här vännerna, kompis nr 3 kan denne kallas här i lite polisrapport stil). I alla fall, åkturen var fullkomligt underbar. Första gången jag är ute på sjön i år, det känns alltid speciellt. Att andas in den friska havsluft, känna vattenstänk och vinddrag när båten accelererar. Det är något alldeles särskilt. Jag som jobbar så mycket har knappt om tid för liknande utflykter numera så jag passade verkligen på att njuta av och tillvarata varenda minut. Vi hann till och med pröva fiskelyckan lite grann. Jag hade med mitt tjusiga (och ganska exklusiva, det är gjort i kolfiber och specialmaterialet kevlar) men ack så underanvända kastspö med kanonbra haspelrulle av amerikanskt fabrikat. Särskilt mycket fisk blev det dessvärre inte. Snarare tvärtom. Det var havet som tog för sig den här gången. Vid mitt sista kast skickade jag iväg vobblern och lina en bra bit. Ett mästerligt kast var det som löpte i en bana formad som en perfekt halvmåne. Kastet placerade draget som försvann under vattenytan med ett knappt hörbart plums precis vid början av vasskanten där hag misstänkte att en gädda lurade. Någon gädda blev det dessvärre inte, ingen fisk över huvud taget faktiskt. Däremot fastnade en rejäl sudd av vass och sjögräs, på linan, tafsen och i den grönmelerade vobblerns krokar. När jag vevad in hela längden böjde jag utöver relingen för att göra rent draget. Det var då det hände. Kanske böjde jag mig fram för kraftigt, häftigt eller fort. Kanske hade mina solglasögon inte kilat fast rikligt ordenligt på nästippen. Hur som helt lossnade de och försvann ner i djupet och med dem resten av mitt goda humör för dagen.
Leave a Reply